Vaknade vid sju tiden i morse, och då var redan
Lukke vaken . Men fick inte iväg honom i morse iaf.
Fick ett samtal från skolsyster på skolan där han går,
och vi ska dit på ett samtal på onsdag.
Får hoppas att vi kan lösa den situationen som jag
har hamnat i igen , med Lukke och hans skolvägran .
Har läst en del om detta på nätet, och tydligen är jag inte
ensam om detta problem. Trots att det känns så nu !!!
Känns som att jag är världens dåligaste mamma , som inte
lyckas få iväg sin son till skolan..... hur svårt ska det vara egentligen ??!!
För min del är det otroligt svårt , och VÄLDIGT tufft !!
och om jag då anses som en dålig mamma i andras ögon
så får dem tycka det då. Jag försöker att göra så
gott jag kan . Men nu har det kommit till en gräns , och jag
känner att jag orkar bara inte mkt mera nu. 

Som förälder känner jag mej maktlös.
Man vill sitt barns bästa -självklart.  Jag ser att Lukke mår dåligt på olika sätt.
Vad gör man??? Och till allt detta kommer då skolans agerande där
jag många gånger känner mig misstänkt för att inte göra det jag
borde för att få Lukke till skolan. Vissa gånger känner jag mig kränkt,
och i kontakt med skolan så upplever jag det som
att dem tycker att jag är en dålig förälder.

Som föräldrer behöver man få stöd...
situationen är tillräckligt svår som den är.
Man behöver förståelse och stöttning i att man gör
det man kan för sitt barn. Inte att bli misstänkt för att vara en
"svag" förälder som inte kan få sitt barn till skolan.

 Exakt hur detta stöd ska gå till vet jag inte.
Jag tror att det kan vara bra med en tredje part ibland.
En person som kan finnas som stöd och hjälp, en person
som Lukke kan få förtroende för och prata med. 
 Ibland så tror jag att det är det enda att göra är att flytta,
byta skola så att Lukke och jag får en chans till en nystart.

Det är absolut inte kul att behöva bråka varenda morgon
för att få iväg sitt barn till skolan. Man blir både trött & ledsen.
Jag vet att Lukke mår väldigt dåligt innombords, det
märks och det gör ont i mitt hjärta att se honom så.
Jag har bett om hjälp från Soc, men dem gör inget.
Så det kändes skönt idag när jag pratat med skolsköterskan,
för hon anklagade inte mej för att jag inte får iväg Lukke till skolan.
Hon försökte ist komma på ngt sätt för att hjälpa mej.

Hittade ett mkt bra inlägg på Skolvägran i fokus.se

Hur ska man agera som förälder?

När barnen börjar skolvägra och må dåligt fastän de säger att de inte gör det,
hur ska vi föräldrar kunna hjälpa våra barn på bästa sätt?

Hur kan vi hantera detta som förälder?
Allt vi vill är att våra barn/ungdomar ska må bra och vara trygga.
Men tyvärr är det alltför många som inte alls känner så.

Är man ensamstående förälder kan detta var en tuff bit.
Man har ingen som man kanske kan prata med eller få råd och hjälp av.

Man försöker nå fram till sitt barn som har dessa problem men de har
byggt upp en mur omkring sej som är ogenomtränglig.
Man försöker och försöker på bästa vis att komma innanför. Men inget hjälper.

När sedan läget kanske blir värre och ditt barn börjar skolka och
skolvägra ännu mer så känner man sej maktlös som förälder.
Man vet inte hur man ska kunna hjälpa då barnet inte säger vad som är fel.
Det kan ju röra sej om mobbing, skoltrötthet, depression eller nåt annat.
De förstår inte att det hjälper att prata om det utan är istället helt tysta.

Skolan börjar kanske kalla till möten för att komma underfund
med vad som står på och hur man kan hjälpa barnet på bästa vis.
Kanske att BUP och till och med socialen blir inkallad.

Det kanske hjälper ett tag för barnet/ungdomen
men sedan börjar problemen om igen.
Man ser att de tappar lusten och orken till allting.
Och man förstår inte.

Hur ska man då göra som förälder för att försöka komma innanför
det där skalet de byggt upp? Hur ska man gå till väga för att hjälpa?




Ja , det är frågan VAD kan jag göra och VAD ska jag göra ??!!

STOR kram till alla er som jag älskar ♥ (ni vet vilka ni är)
från en mkt trött och lite ledsen mamma !!!

♥ ♥ ♥